Jag lovar – du klarar det.


Jag har aldrig varit nån löpare. Aldrig heller nån joggare.
Har alltid tyckt att det varit trist, jobbigt och ett ganska onödigt sätt att utöva sport på. Har fått tips från alla möjliga håll:
– tänk inte på vad du gör, bara kuta! – det är jobbigt de första gångerna, men håll ut. Det blir bättre!
– bara gör det, innan du vet det har du sprungit klart. m.m.

Självklart har det aldrig känts så. Även om jag tyckt att det varit ganska onödigt, har jag ändå alltid tyckt att det varit härligt med dem som kutar.
De har känts så fria på nåt sätt. De bara drar på sig dojjorna och sen sticker dem och kommer tillbaka helt nöjda.
Och alla som kutar snackar alltid om vilken kick det är, hur skönt det är, och hur bra de mår.
Idag kände jag det. Igen.
Och jag lovar dig, kan jag – kan du. För om jag klarar att jogga 5 km så gör du det också.
Mina steg är tunga, jag har inget skrytit fjäderlätt steg som gör att jag studsar runt 5 km som inget, och min andning är tung.
Men vad gör det? Jag tar ju mig runt, jag tävlar inte mot någon mer än mig själv och jag överbevisar mig själv att jag kan, vilket ger mig en jäkla boost.
Det går alltid tyngre i början av passet och blir lättare och lättare i slutet, jag vet, konstigt va?
Men jag börjar lungt och ökar efter hand att jag ”kommit in i det”. Sista km kutar jag på som att jag faktiskt är en löpare. Då är mina steg lätta och jag har ett leende på läpparna varje steg.

Det leendet följer mig hela dagen. Nu har jag äntligen fått uppleva vad alla talat om. Och det stämmer.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.