daily base

Det är riktigt längesen jag haft så lugna och djupa andetag som nu, det är svårt att beskriva hur mitt senaste år varit i några korta meningar,
men att jag levt med en puls och stress inombords, som konstant dunkat och bultat i huvudet och bröstet, är det ingen tvekan om.
Det är som om jag maxat löpspåret allt jag orkat, och nu står på mållinjen och hämtar andan.
Problemet är bara att jag inte sprungit nånstans alls. Den jagande pulsen och de korta andetagen har funnits där ändå.
Och utan den där skönt belönande och tillfredsställande känslan som vi alla får efter träningspasset.

Obarmhärtigt och olidligt. Ovärdigt.
Men än står jag upp. Rak i ryggen.

Det har funnits stunder när jag känt att nu går det inte längre, jag ger upp. När jag legat med grus i mungiporna och inte känt att lungorna ger tillräckligt med luft.
När tårarna brännande rullat ner för de svidande kinderna, och håret ramlat av i tussar.
Jag har åldrats hårt, brutalt och utan fallskärm.

Men nu är jag tillbaka på bästkusten, där lugnet finns oavsett moln på himlen.
Nära vänner och trygghet.

Ett steg och en dag i taget.

*

 

 

 


10 Replies to “daily base”

  1. Thea

    Wow Minna, ditt sätt att uttrycka dig i skrift ⭐️ Du golvar en.
    En bästsäljande memoar kan denna hjärtskärande erfarenhet komma att bli.
    Önskar er all lycka, harmoni och kärlek framöver 🙏🏻

  2. Karin Strandberg

    Du skriver otroligt vackert. Jag blir så otroligt berörd av dina ord. Lova nu att skriva böcker som jag kan läsa tillsammans med ett glas rött… Fint att se dig tillbaka här ❤️

  3. Alex

    Vilken text!!! Så glad för din skull. Ledsen för det du gått igenom såklart, men att det är bättre nu.
    Önskar dig all lycka!

  4. Åsa

    HOPPAS så att du fortsätter och kommer blogga mer igen!! SOM man saknar din underbara blogg. Du uttrycker dig helt otroligt väl! Man vill så gärna veta hur du mår/Moses/livet, allt. KRAMAR

  5. Catarina

    Livet kan vara obarmhärtigt ibland och det ger en törnar man aldrig tror ska läka. Men på nåt sätt gör man det till slut, med tiden. Det gör ont och det är livet, men efter regn brukar solen titta fram. Först i små korta stunder och sen alltmer. Jag hoppas du finner din ro nu och kan läka och ta dig an livet igen så som du vill att livet ska vara för dig och din fina son. Önskar er all lycka på denna fina plats längs havet!
    Kramar Catarina

Lämna ett svar till Alex Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.