Browsing Tag

skilja sig utomlands

Life

worth waiting for

mars 10, 2018

Att efter 4 månaders väntan, fått min blogg ur klorna på personen som inte har någonting med den att göra, känns underbart!
Att ha bytt namn, flyttat till en ny domän, och få börja skriva och dela inlägg igen… utan att någon annan kontrollerar mig.
Sablans underbara känsla, oj vad välkommen du är i min kropp!

Fast jag är inne på 10 dagen av denna influensa från helvetet, nu dessutom med öroninflammation, bekommer det mig knappt i glädjen över att vara tillbaka.
Ni har saknats mig, bloggen har saknats mig och skrivandet har saknats mig.
Det har varit lägligt med ett break också, men det är det där… när man inte får välja det själv.

När man blir så här utsatt, då märker man hur mycket alla man har runt sig betyder.
Vännerna, vad skulle jag göra utan mina vänner? Som i timme efter timme, dag efter dag, stöttar och håller i, som är på plats eller är uppkopplade genom luren.
Vet inte hur jag nånsin ska kunna få dem att förstå hur mycket de betyder för mig, de är ett helt ovärderligt gäng.

Och så geniet då, eller hjälten som han också kallas numera. Såklart börjar hans namn på M, och han jobbar på Loopia.
Loopia där alla mina domäner finns, och han jobbar på kundservice. Vilken kille!
Han har den vänligaste röst, och snällaste bemötande, och hjälpsammaste jag varit med om.
Och han  f ö r k l a r a r  tekniken så att man förstår. Utan honom hade inte bloggen rullat igen, så TACK M, du är en hjälte!

Ja, det känns bra att vara tillbaka.
Förhoppningsvis orkar jag snart vara tillbaka på full kraft igen också.
Ska ta mig igenom Mars månad, och behålla mitt fokus. Ta mig till mål.
Sen jäklar ska mitt liv få ta tillbaka sin form igen.

*

 

Life

daily routines

mars 9, 2018

Jag och Moses har våra rutiner, vi gör samma saker varje kväll och varje morgon, i samma ordning.
Det är skönt och rogivande. Han mår bra, jag mår bra.
I allt kaos som är runt oss, ser jag hur bra han mår och hur lugn han är, när rutiner följs och han känner igen sig.
Jag märker att rutinerna är viktigare än nånsin för honom och jag gör allt i min makt för att hålla dem.
Ingenting smärtar mig som rädslan av att Moses ska fara illa på nåt sätt på grund av allt det här som sker, att han ska ärras, såras eller känna sig otrygg.

Jag är inte helt trygg i det, eller jo det är jag, när han är med MIG. Moses och jag har alltid hängt ihop, vi firar semestrar ihop och firar jul ihop.
Gör vardag och fest ihop.
Det är så mycket vi gjort på tu man hand sen han föddes, bara jag och han. Vi har levt som ett tvåmanna team under hela hans liv, och vi kan varann.
Vi känner varann så väl.

Det är när han inte är med mig som är problemet.

Mycket för att jag vet att han inte är van vid att jag är borta, jag försöker tänka och ta till mig av ”egen tid” och göra saker för mig själv,
känna ro, men det vill sig liksom inte. Det är en helt annan sak att välja sin egentid, än att bli tvingad till den.
Tiden för det kommer kanske längre fram, men nu vill den sig inte.

*