Browsing Category

Life

Life

daily base

augusti 28, 2018

Det är riktigt längesen jag haft så lugna och djupa andetag som nu, det är svårt att beskriva hur mitt senaste år varit i några korta meningar,
men att jag levt med en puls och stress inombords, som konstant dunkat och bultat i huvudet och bröstet, är det ingen tvekan om.
Det är som om jag maxat löpspåret allt jag orkat, och nu står på mållinjen och hämtar andan.
Problemet är bara att jag inte sprungit nånstans alls. Den jagande pulsen och de korta andetagen har funnits där ändå.
Och utan den där skönt belönande och tillfredsställande känslan som vi alla får efter träningspasset.

Obarmhärtigt och olidligt. Ovärdigt.
Men än står jag upp. Rak i ryggen.

Det har funnits stunder när jag känt att nu går det inte längre, jag ger upp. När jag legat med grus i mungiporna och inte känt att lungorna ger tillräckligt med luft.
När tårarna brännande rullat ner för de svidande kinderna, och håret ramlat av i tussar.
Jag har åldrats hårt, brutalt och utan fallskärm.

Men nu är jag tillbaka på bästkusten, där lugnet finns oavsett moln på himlen.
Nära vänner och trygghet.

Ett steg och en dag i taget.

*

 

 

 

Life

promises

augusti 28, 2018

I make no promises
I can’t do golden rings
But I’ll give you everything

*

Life

life

augusti 22, 2018

smile

Jag är tillbaka.
Och börjar lite lugnt och stilla.

Ville mest bara säga hej och tacka för att ni inte gett upp. Ni har fortsatt att kika in här, lika intensivt som tidigare.
Har alltid sagt att ni är världens bästa, och det har ni verkligen bevisat nu.

Tack igen, och TUSEN tack för alla gratulationer ni skickat mig.
Livet känns verkligen fint och ljust igen.

 

Life

pages

maj 6, 2018


Jag har länge länge drömt om att skriva en bok.
I höstas var det riktigt nära att startskottet skulle ljuda av, men så kom skalvet som öppnade marken under mig.
Idag kan jag summera att de senaste månadernas händelser gett mig flera kapitel med material som ingen kommer att tro är verklighet.

Var står jag idag? På en stabilare mark, men den är tyvärr inte solid ännu.
Det är lång väg kvar, och många gånger har jag tvekat på att det nånsin kommer att finnas en konstruktion som håller,
men har jag nånsin varit den som gett upp fast jag inte ens sett ljuset där under asfalten? Nej.
Även om till och med jag själv tvivlat på att jag nånsin ska orka ta ett enda grepp till. Men så gör jag det. Igen och igen.

Att bara ge upp? Nej, inte ens när mitt liv varit som olyckligast har jag gett upp ens på det som stått mig närmast och gjort mig mest illa.
Backat, och satt mig själv och mina värderingar längre bak, och sen kämpat på igen.
Det är min skam i livet att jag inte stått upp för mig själv, och det har jag lärt mig den hårda läxan av nu.

Jag har en lång bit kvar, men det är väl det som kallas livet.
En av de varmaste kvinnor jag mött, sa till mig:
”-Livet är inte en räkmacka, det är ett jävla slit. Det finns små stunder som är rena räkmackan, och då gäller det att njuta.
Resten är bara att ta sig igenom. Tror man nåt annat blir livet mycket jobbigare att leva”

Jag funderar mycket kring de där orden och hur de påverkar mig.

*

Drömmen om min bok, och att på något sätt alltid finna lyckliga slut kommer nog aldrig lämna mig,
vägen dit är bra mycket hårdare än jag nånsin kunde tro dock.
Men skam den som ger sig, för att ge upp… det var väl just det jag inte skulle göra?

*