Browsing Tag

flytta utomlands

Life

pages

maj 6, 2018


Jag har länge länge drömt om att skriva en bok.
I höstas var det riktigt nära att startskottet skulle ljuda av, men så kom skalvet som öppnade marken under mig.
Idag kan jag summera att de senaste månadernas händelser gett mig flera kapitel med material som ingen kommer att tro är verklighet.

Var står jag idag? På en stabilare mark, men den är tyvärr inte solid ännu.
Det är lång väg kvar, och många gånger har jag tvekat på att det nånsin kommer att finnas en konstruktion som håller,
men har jag nånsin varit den som gett upp fast jag inte ens sett ljuset där under asfalten? Nej.
Även om till och med jag själv tvivlat på att jag nånsin ska orka ta ett enda grepp till. Men så gör jag det. Igen och igen.

Att bara ge upp? Nej, inte ens när mitt liv varit som olyckligast har jag gett upp ens på det som stått mig närmast och gjort mig mest illa.
Backat, och satt mig själv och mina värderingar längre bak, och sen kämpat på igen.
Det är min skam i livet att jag inte stått upp för mig själv, och det har jag lärt mig den hårda läxan av nu.

Jag har en lång bit kvar, men det är väl det som kallas livet.
En av de varmaste kvinnor jag mött, sa till mig:
”-Livet är inte en räkmacka, det är ett jävla slit. Det finns små stunder som är rena räkmackan, och då gäller det att njuta.
Resten är bara att ta sig igenom. Tror man nåt annat blir livet mycket jobbigare att leva”

Jag funderar mycket kring de där orden och hur de påverkar mig.

*

Drömmen om min bok, och att på något sätt alltid finna lyckliga slut kommer nog aldrig lämna mig,
vägen dit är bra mycket hårdare än jag nånsin kunde tro dock.
Men skam den som ger sig, för att ge upp… det var väl just det jag inte skulle göra?

*

Life

the wait

mars 26, 2018

mobilsnap

Samlar energi i naturen.
Dofter, ljud och lugn.

Häftigt ändå att något så stilla kan ge så mycket kraft.
Livet va… har sagt det förr, det slutar aldrig överraska.

 

Life

daily routines

mars 9, 2018

Jag och Moses har våra rutiner, vi gör samma saker varje kväll och varje morgon, i samma ordning.
Det är skönt och rogivande. Han mår bra, jag mår bra.
I allt kaos som är runt oss, ser jag hur bra han mår och hur lugn han är, när rutiner följs och han känner igen sig.
Jag märker att rutinerna är viktigare än nånsin för honom och jag gör allt i min makt för att hålla dem.
Ingenting smärtar mig som rädslan av att Moses ska fara illa på nåt sätt på grund av allt det här som sker, att han ska ärras, såras eller känna sig otrygg.

Jag är inte helt trygg i det, eller jo det är jag, när han är med MIG. Moses och jag har alltid hängt ihop, vi firar semestrar ihop och firar jul ihop.
Gör vardag och fest ihop.
Det är så mycket vi gjort på tu man hand sen han föddes, bara jag och han. Vi har levt som ett tvåmanna team under hela hans liv, och vi kan varann.
Vi känner varann så väl.

Det är när han inte är med mig som är problemet.

Mycket för att jag vet att han inte är van vid att jag är borta, jag försöker tänka och ta till mig av ”egen tid” och göra saker för mig själv,
känna ro, men det vill sig liksom inte. Det är en helt annan sak att välja sin egentid, än att bli tvingad till den.
Tiden för det kommer kanske längre fram, men nu vill den sig inte.

*

 

Life

head high

mars 8, 2018

Det har inte varit lätt att hålla huvudet högt alla dagar de här senaste månaderna, det har varit svintufft.
Jag har gått igenom, och är fortfarande mitt i, i den period som är den mest overkliga och ovärdiga i mitt liv.
Allt har slagits sönder, precis allt. När jag inte trott att det skulle bli värre, har det blivit exakt det.
Marken har blivit mjuk, kanterna runda och alla linjer dubbla.

Om och om igen.

Nu har jag fått ett datum att ta sikte på, ett datum som får luften att kvävas i strupen, som gör ögonen ledsna och axlarna tunga.
Dagen då jag ska sätta mig i en domstol, där min framtid ska avgöras av en person som talar ett språk jag inte behärskar,
i ett land som inte är mitt, ja där ska min framtid beslutas.
Jag har min målbild klar, glasklar. Den har jag haft inom mig i månader nu.

Men fram tills dess att jag har min målbild i ett beslut på ett papper, tills dess kämpar jag, fast mina knän blöder och mina andetag är fulla av grus.
Jag kämpar för det viktigaste i mitt liv, mitt allt. Mitt älskade barn, som genom sin blick läker mina sår, som med sin lilla hand tröstar som ett hav,
som med sin närhet värmer mig som en sol.

Mars är månaden då jag behöver allt ljus och energi, för att ta mig igenom och vidare.
Före månaden är slut håller jag förmodligen ett beslut i mina händer.
Ett beslut om min framtid, ett beslut om mitt liv.

*