K l a p p f e b e r

Depeche Mode. Masspsykos. Malmö Arena. Jag var där.
Igår var jag på DM i Malmö. En konsert jag längtat efter och som jag fullständigt höll på att klicka sönder min dator i iver till för att få tag bra biljetter. Igår betalade slitet sig.
Nog för att jag fantiserat om hur det skulle kännas och undrat om mina förväntningar skulle infrias, idag behöver jag inte undra längre.

Efter de 3 första låtarna avverkats började magin. Fy Faaan av bra DM är Live! Det finns ingen publik som är så trogen som Depeche Modes.
Alla moves sitter där, alla gör dem i takt och till rätt låt. Dave är trollbindande* på scen, det går inte att sluta titta på honom.
Hans ryckiga rörelser, ålande och kråmande, snurrande och spinnande, och hans pondus när han bara står där.
Det är lätt att tro att DM bara handlar om Dave, men det är ett band och det märks väl. Alla syns och alla hyllas även om Dave river mest applåder.
Hans svettiga bara överkropp som pryds av tatueringar dansar mystiskt och kråmande över scenen och alla vrålar, även jag.
Man vill inte att det ska ta slut, men det gör det tyvärr. Allt var väldigt, väldigt bra men bäst var ”Enjoy the silence” och ”Never let me down again.

Har du chansen så se dem. Då fattar du vad jag snackar om.

*Jag hamnade i sätet framför ”Pavarotti” som sjöng med för full hals i alla låtar. Det kändes som jag satt i en taskig ljudtunnel när hans falsksång
överröstade DM. Efter att ha gett honom några ilskna blickar och han inte fattade vinken, vände jag mig tillslut om och förklarade att:
-jag har kommit hit för att lyssna på Depeche Mode. Då fattade han.
Jag hörde några minuter senare hur han surt förklarade för sin flickvän att – här får man tydligen inte sjunga med heller.
Nej, han fattade tydligen inte vad jag menade.
Men han var tyst resten av konserten och jag kunde njuta av det jag betalat för att se. Och höra.