allt man önskar kan man få

Min önskan slog in.
Den gjorde det.

På riktigt.

I sommar blir vi tre.
Jag blir mamma och Maccis pappa.

gruset & jag

Ni som följer mig på Instagram minns kanske att jag var lycklig över att få sova första natten i vårt hus, natten till julafton.
Men vad ni inte visste var att vi precis där och då, på julaftonsmorgon, fått veta att vi ska bli föräldrar.

Vilken julklapp.

Det har varit väldigt omtumlande och svårt att genomgå hela resan fram till julafton, och det där lilla, lilla strecket på en sticka som avgör allt.

.

Exakt ett år tidigare, på julafton 2012, hade vi fått datumet då vi kunde få veta om vi var gravida eller inte. Jag var helt säker på att det var så.

Det var det inte.

Hela julafton låg jag hemma och kramade mannen och min kudde som bara blev våtare och våtare av alla tårar. På julafton av alla dagar.
Aldrig har jag gråtit så mycket på en julafton. Jag minns i princip inget från den dagen, mer än att jag än en gång fick bekräftat att jag
aldrig någonsin kunde ha fått en bättre man än min. Att han orkar hålla i mig också, fast han knappt kan bära sig själv.

När vi sen fick sagt till oss att dagen vi skulle få veta, återigen var julafton, trodde ingen av oss på det först.
Alldeles för overkligt att vi skulle få exakt samma dag, ett år senare.
Hur var det möjligt? Skulle vi verkligen utsätta oss för detta en gång till?
Vi bestämde oss för att vänta till iallafall juldagen.

Men jag klarade inte av att vänta.

Så morgonyr och irrandes tidigt, tidigt på julaftons morgon, prasslade jag upp förpackningen och lyckades pricka rätt på stickan.
Sen satt vi och höll om varann, och tittade på den där lilla stickan, i vad som kändes som en evighet.
Mumlandes något om att allt skulle bli bra, oavsett vad som skulle synas i den pyttelilla rutan.

Efter det är allt lite suddigt. Lyckosuddigt.

Det blev en väldigt, väldigt fin julaftonsmorgon 2013.

.

Nu har vi gjort över halva tiden och det har varit en känslomässig resa på flera sätt. Det har varit mer påfrestande än jag kunde föreställa mig.
Mil mer påfrestande. Jag har varit helt utslagen sen vi bytte år till 2014. Det är dryga månaden som jag mått bra nu, och det känns underbart.
Och när jag säger utslagen menar jag det. Så pass att jag under en period var tvungen att byta till mannens sida sängen för att få lite variation.
Så trött jag var på att spendera mina dagar liggandes i sängen, men jag kunde inget annat göra. Fullkomligt kraftlös, illamående och medvetslöst trött.

Nu är jag tillbaka i verkligheten igen. Mina konturer är mjukare och rundare, men jag mår toppen!

.

Vet inte vad jag skulle gjort utan mina vänner under den här perioden. Vänner som hört av sig med små peppande samtal, gulliga sms, fina mail
med massor av tips på filmer, tidsfördriv och allt mellan himmel o jord. Och matleveranser till dörren. Va?! Förstå, jag har de finaste av de finaste.
Som kravlöst supportat mig, när jag varit helt oförmögen att kunna ge något tillbaka.

Och U som under hela den här tiden varit min starkaste. Hon har under alla de här åren av kämpande, sett mina stora tårar rulla nerför mina kinder.
Sett dem rulla genom våra luncher, på fester, mitt på dagen eller bara ståendes där mitt på gatan.
Och hela tiden tittat på mig med sina tvärsäkra ögon: -Jag vet att det kommer ordna sig Minna, jag VET det.  

 Hur mycket jag än tvivlat, hur uppgiven jag än varit, så har hon inte vikit en tum. Och gång efter gång har hon sett till att mitt hopp inte
lämnat mig helt och fullkomligt.

Hon och mina andra nära tjejer, de som vet hur mycket jag uppskattar dem fast jag inte alltid klarar av att uttrycka det.
De som står där, fast det blåser åt ett håll som de inte gillar. De som låtit mig vara ledsen, de som lyssnat och kramat om mig, länge.
De som hela tiden vetat hela historien, som inte gissat sig till en sanning.

De är ovärderliga.

.

Och min man. Min älskade stora man.
Hur ska jag nånsin kunna få honom att förstå vad han betyder för mig?
Hur jag ska nånsin kunna förklara för honom vad jag känner inom mig?
De orden finns inte med i ordlistan.

Så det är ändå tur att vi har ett eget språk.

Utan honom, är jag inte jag.

.

Tänk att i sommar kommer det ett litet grus, som har lyckan i att få min Maccis fina gener i sig.
Ett litet grus som vi redan fått se på en skärm fem gånger. Och allt ser bra ut.

Nu har vi fyra månader kvar tills vi ses ❤

.