-hur går det då?

ännu en leverans, och det med flaggan i topp dessutom haha, så underbart!
leveransen var virket till terassen
vår trall har börjat ta form

det kommer bli som ett helt extra rum, hur maffigt som helst – wihooo!

För att svara på frågan: -Jo tack, det går framåt, med stora steg. Och några små snubbel på vägen.

I min vision så ser jag allt framför mig, ser de olika stegen och hur allt tar form. Men… det jag inte ser är de där små sakerna, de som
såklart är de som är viktigast och tar mest tid. Som tex. när vi väl hade fått jämnat ut marken efter grävmaskinerna, ville vi lägga ut gräset
och sen bygga klart trallen. Där blev det stopp. Nä, det blev till att först bygga klart ramen för trallen, så att vi exakt skulle veta vart den slutade,
för att få veta var gräsmattan skulle ta vid. Vilket resulterade i varken gräsmatta eller trall att hänga på. Det tog lite längre tid, men ordningen blev:

– gräva ur, gräva tillbaka, jämna ut marken
– stenmjöl under trall, platta ut & jämna till
– bygga ramen till trallen (tiden det tar för att få det exakt i våg… merde)
– ramen klar, dags för matjordsleverans
– förarbete är A och O när man lägger rullgräs (= tidskrävande, men lite kul också)
– gräsleverans och läggning
–  tillbaka till trallbygget

Puh, hänger ni med? Jag gör det knappt. Emellanåt känns det som att allt står stilla, och sen bara POFF! så är det klart.
Nu är terassen iofs inte helt klar ännu, men den är på god väg. Om bara några dagar ska jag nog kunna visa er hur flott den blir.

Min pappa tillbaka i stan och hjälper oss här hemma igen. Tack gode värld för älskade Papi, som han hjälper till och ställer upp för oss.
Det är så otroligt vilken kraft och glädje han kommer med varje dag, han är fantastisk. Klagar så sällan att jag inte ens registrerar det,
skojar och berättar roliga historier, och så jobbar han och tar i mer än någon annan jag känner. Och då är han ändå 72 år.
Vilken förebild och inspiration. Han är min bästa krutgubbe i hela världen.

 Och den fina bonusen? Min man och min pappa, vilket team de är. Jag blir helt lycklig av att se dem tillsammans, de är sånna kompisar.
Bägge två skiner upp när de får jobba ihop, klura på lösningar och planera. De tar alla chanser de får att driva och luras lite med varann, för
att som de säger ”skulle bara kolla om han hänger med”. Och så kallar Maccis pappa för Chefen hela tiden, och pappa fnyser lite nöjt varje gång.
Ja, det är en fröjd att följa dem under deras arbetsdagar.

 Just nu hör jag dem därute, en av dem sågar och en av dem hamrar. Nån säger nåt, sen fortsätter de  beta av virket och trähögen blir allt mindre.
Virket förresten, vilken superhit. När vi började planera för vår baksida och vad vi skulle göra med den, var en stor träterass högt upp på listan.
Vi snackade om sten en snabb minut, men valde bort det. Nä, trä ville vi ha och gärna sådär vackert grått trä, vindpinat, rustikt och levande.
Sen började sökandet på lösningar, det finns flera sätt att gå tillväga på, men inget kändes riktigt bra. Tills jag hittade Organowood.
Bara namnet säger en hel del. Miljövänligt, utan gifter, otroligt vackert och precis på pricken sådär grått som jag vill ha det.
(såg att Ernst använde sig av samma trä i programmet förra veckan, två tummar upp)

  Jag visade Maccis hemsidan jag hittat och ingen muta krävdes – det var Organowood vi skulle ha. Och så blev det.
Just nu är träet ”träfärgat” men med lite sol, vind och vatten så…. perfekt.

Det kommer bli så många timmar av livet där ute på terassen redan i år, Augusti har inte ens börjat och det är min bästa månad på hela året.
Som jag ska njuta, vila och gotta mig därute sista tiden nu. Ta tillfället i akt och bara vara jag, magen, boken och lemonaden.
Och tänk, nästa sommar springer det små ljusa barnfötter därute på det mjuka grå trägolvet.
Små fötter som kommer få uppleva sin första sommar, sin första glass, sin första av massor av saker.
Så överväldigande att jag inte kan ta in det.

*