tacksam

Det har inte varit den enklaste veckan hittills, men jag är vid förvånansvärt gott mod.

I fredags var jag ute och lekte med Moses i trädgården, medan mannen hämtade hem två pallar jord, då trampade jag snett och vristen vek sig.
Det har jag gjort många gånger, men jag har aldrig hört något ljud från foten när jag gjort det. Det gjorde jag i fredags.
Inget jag kan rekommendera. Dra åt snårskogen vilken smärta! Trodde grannen skulle komma rusande genom häcken för att rädda mig ett tag.
Mitt vrål hann en bit bort i kvarteret, före jag kvävde mig, och såg till att inte skrämma slag på Moses i första hand. Men hjälp så ont det gjorde.

Sen dess har jag haltat mig fram, kunnat jobba på (tack vare mannen som hjälpte till på Cirkus Flora jobbet i helgen) och ändå fått gjort ett och annat.
Det har inte blivit någon träning med Micke i veckan – så surt – men det är bara att gilla läget. Foten är fortfarande inte helt bra, men jag kan gå på den iallafall.
Dessutom har vabbat hela veckan, Moses har varit vissen med nån feber som inte ger sig, läskiga de är de där febertopparna.
De har jag bara hört talas om tidigare, och de är inget tivoli att uppleva.

Så jag har haltat mig fram med en sjuk liten son på armen. Och mannen har såklart haft ett gäng extra jobbtimmar denna veckan.
Kan jag säga att det ska bli skönt med fredag? Ja absolut.
Men jag trodde nog att jag skulle känna mig mer slut, men jag känner mig ändå hyfsat stark.

Gissar att det är mycket tack vare vädret, lejonet i mig jamar högt av belåtenhet varje morgon, av att vakna med solen i ögonen.
– Ljuvliga sol och värme, snälla lämna oss inte i sticket denna sommar!

Men nu först några timmars sömn brevid mitt lilla element, sen fredag.
Pepp!

*