baby m
me & my bump
Ungefär 3 månader kvar, ungefär säger jag för man vet ju aldrig när, hur och var det händer.
Oavsett så får det gå som det vill, bara det går bra. Det är det enda jag önskar.
Mitt huvud har börjat lattja med mig mer och mer på sistone. Jag får tankar och känslor som jag inte haft tidigare, och alla är inte sockervaddsmjuka.
Vissa av dem är skrämmande, irriterande eller bara fyllda med stora frågetecken. Eller bara väldigt, väldigt oväntade.
Men mestadels njuter jag ändå av att få må bra, och det är så obeskrivligt skönt. Mycket av det beror nog på att starten var så förbaskat sabla jobbig,
att de krämpor och kärvande som dyker upp nu, inte blir så jobbiga när jag har 4-månaders-pärsen färskt i minnet och att relatera till.
Men jag vet inte om jag var beredd på alla känslorna och tankarna ändå. Tycker att det är lite läskigt att jag känner som jag gör.
Men det är väl det som är en del av den omtalade ”gravidhjärnan”. Och då har vi inte ens kommit in på det ”snurriga” och ”glömska” än… jisses.
Har ju hört att det är många som upplever liknande saker som jag, samtidigt som vissa bara dansar sig igenom sina 9 månader utan
vare sig cravings, illamående eller hjärnspöken. Kul för dem! (nej jag är inte avis, inte alls)
Hur mådde du som gravid?
Hade du några cravings på något?
Vilka hjärnspöken hälsade på hos dig?
Var det något eller någon som du inte stod ut med eller nåt annat oväntat?
-Berätta! Jag vill så gärna veta.
.
24 Replies to “baby m”
Comments are closed.
Min dotter Astrid är nu 19 månader. Jag är en av dem ”hemskingar” som dansade sig igenom mina 9 månader och jag mådde inte illa eller hade några cravings överhuvudtaget. Jag mådde fantastiskt och har aldrig känt mig så vacker som då. Sista månaden hade jag iofs lite ont av ischias, men det var det enda. Jag älskade att vara gravid, men efter att ha fått 3 st missfall så fanns det så klart vissa hjärnspöken, men allt eftersom att graviditeten fortskred så blev jag lugnare och lugnare. Stort lycka till med bebisen, det är underbart att få barn (och ganska jobbigt också). 😀
Johanna – åh du din lyckans ost 🙂 Och sååå skönt att få höra att det gick bra för er tillslut, det är tufft att gå igenom det där. Jag känner likadant att jag blir lugnare och lugnare ju mer tiden går, men det är ändå inte helt fritt från hjärnspöken.
Tack snälla för dina ord och var rädd om dig och krama om din lilla ordentligt!
kram Minna
Förutom mina första 15 veckor med illamående och lite matt av järnbrist och trötthet på slutet så mådde jag också förhållandevis bra under min graviditet. Att se magen växa och känna rörelserna av en liten bebis därinne är så magiskt. Min älskade lilla tjej är nu 10 månader och vi har av olika anledningar bestämt att det inte blir fler barn och jag är nöjd med det, men kan sakna den där tiden att vara gravid och hela den resan, för det är verkligen en resa! Att föda sitt barn är en känsla helt i en annan dimension och även om förlossningen blir jobbig och traumatisk (som min) så ser jag tillbaka på det som den bästa upplevelsen i mitt liv och skulle göra om det anyday! Sedan börjar en helt annan resa; ett liv med bebis och den ofattbara kärleken som jag aldrig trodde man kunde känna! Alla klyschor man hört besannades! Jag önskar dig så mycket lycka till i ditt livs största resa och så fint att få följa dig på den. Du ser fantastisk ut!!
Åh, vilken underbar bild!
Med först barnet mådde jag kanon, älskade att vara gravid.
Med andra barnet som vi fick kämpa länge för så var jag konstant orolig. När man försökt i flera år så blir det svårt att tro att det ska gå hela vägen. Lägg på extremt lågt blodtryck och konstant yrsel (oj, vad jag svimmade) så blev den graviditeten väldigt lååång. Men ut kom vår efterlängtade & älskade lille sladdis som nu är 15 mån.
All lycka och kärlek till er. Ska bli så spännande att få följa denna resa! Kram
Har en tjej på 5,5 år och en kille på 3 år hemma och hade två drömgraviditeter tror jag:-) Kände mig sååå vacker och fin med magen och älskade att klä mig som gravid! Tycker inte det finns nåt vackrare än en babykula än idag! Kan inte låta bli att le när jag ser en och nu när mina kompisar är gravida sitter jag ofta och bara klappar på deras fina magar:-)
Hade inga direkta krämpor förutom lite svullna ben och lite kli på benen(mot slutet), hemorojder (haha törs man skriva det här) och sånt som inte kändes så allvarligt och som jag tog som krämpor. Gick mest runt och njöt mig igenom hela graviditeten.
Hade även förlossningarna som jag verkligen såg fram emot och vilka upplevelser, de bästa jag gjort och lika häftigt båda gångerna! Födde utan bedövning med undantag för lite lustgas och kände mig som Superwoman. Riktigt coolt! Dessutom häftigt hur kroppen återhämtar sig sen, kände mig såå slank redan på vägen hem haha!
Önskar dig all lycka nu Minna och du har en riktigt härlig tid framför dig. Att få vara mamma till mina två busungar gör mig till den lyckligaste i hela världen<3
Jag oroade mig en hel del, helt i onödan. Jag var förvisso sängliggande mellan vecka 26-37 för jag höll på att få min tös för tidigt, så visst fanns anledning till oro. Men allt gick jättebra och idag är hon fem månader. Jag älskar henne av hela mitt hjärta och känner mig helt komplett, för första gången nånsin. Så grattis till din bebis Minna, och njut nu 🙂
Min graviditet var både jobbig och fantastisk. Redan i vecka 17 fick jag foglossning och blev sjukskriven på halvtid på slutet. Jag hade perioder då jag var extremt trött och mådde illa. Jag var hungrig men kunde inte äta något eller rättare sagt jag kunde inte komma på någonting jag var sugen på. Ett tag fick jag dille på ägg med kaviar 😉 Över lag mådde jag ändå väldigt bra och t o m kände hur det strålade om mig. Min hy blev fantastisk och mitt hår har aldrig varit så tjockt och svallande 🙂 Och det där om hjärnspöken…. Du är inte ensam!Jag blev lite koko emellanåt och har t o m hört att det är helt normalt att tänka en massa ”förbjudna” tankar. På slutet var jag väldigt rädd att det var något fel på barnet, jag blev nästan fixerad vid tanken och kunde inte tänka på något annat. När de tankarna dök upp brukade jag klappa på magen och prata med bebisen lite – det lugnade mig. Jag läste en massa böcker om förlossning och smärta och allt annat som hör till :)Kommer ihåg en förlossning jag läste om där mamman avslutade med att hon hade en fin upplevelse och där och då ”bestämde” jag mig för att så vill jag också känna! Och så blev det! Jag tänker tillbaka på min förlossning med glädje och lycka! Jag hade verkligen min drömförlossning <3 Jag önskar dig lycka till Minna, det strålar om dig och din glädje och lycka studsar ut genom datorskärmen! Kram Lisa
Jag mådde väldigt bra som gravid, jag kände mig som ”vanligt”, märkte knappt av det. Sista månaden tyckte jag det var jobbigt att sova ibland, då bebisen rörde sig mycket.
Jag hade cravings efter ris och soja. Det åt jag mycket, jag behövde antagligen salt och kolhydrater.
Jag hade fruktansvärda hjärnspöken efter hon var född. Hemska mardrömmar om att jag tappade bort henne, glömde henne kvar i snön, att någon tog henne, ja usch hemska jobbiga drömmar som jag kommer ihåg väldigt starkt än idag.
Jag var bara 22 när jag blev mamma, en liten unge var vad jag var! Nu är vår dotter elva år och hon är det bästa som finns.
Många kramar till dig, så himla kul att ni ska få barn! Du är så vacker och strålar så fint!
Jag hade en jättebra graviditet utan värre krämpor än att jag var väldigt trött och lättstressad mot slutet. Vi kämpade länge för att bli gravida och jag hade dåligt samvete nästan hela graviditeten, för jag hade det ju fysiskt lätt men jag tyckte verkligen inte att det var någon dans på rosor att vara gravid. Jag tyckte liksom inte att det var så himla roligt och rosenskimrande utan var mest irriterad över att jag bara skulle acceptera att jag var mycket segare än förut. Jag simmade nästan hela graviditeten men blev sur för att jag inte kunde springa när magen blev för stor och jag skulle minsann på pin kiv springa till bussen bara för att visa att allt var som vanligt, typ… Med facit i hand borde jag nog bara tagit in allt och accepterat förändringarna så hade jag förmodligen mått himla bra och dessutom varit glad på kuppen också! 😉 Vilken vacker bild och vad härligt att du vågar erkänna att det inte bara är fantastiskt. För det är ju det också såklart, även om de neggiga känslorna tar överhanden ibland. Kram!
Hej Minna! Jag är gravid i vecka 23 nu. Jag har haft en supertuff graviditet. Jag kräktes från vecka 5 till vecka 22. Akupunktur hjälpte mig. Provade allt annat men var sängliggande vissa perioder, ingenting hjälpte. Ultraljuden var en riktiga lyckokickar för mig. Men ännu mer älskar jag att jag har börjat känna henne i magen. Jag har förlorat ett barn vid en graviditet tidigare och hade nästan tappat hoppet om att få bli mamma. Så än idag är jag orolig att det ska vara något fel på barnet. Jag tänker varje dag att jag är så lyckligt lottad om jag bara får ett friskt barn.
Är jätteglad för din skull Minna! Försök att njuta av din graviditet nu när du mår bra! Kramar från mig + 1 ❤️️
Så fin du är Minna!
Hjärnspökena börjar nu och jag tror dom aldrig slutar, man oroar sig nog mer och mer.. 🙂
Jag är nog en av dom som dansade mig igenom mina 9 mån och mådde hur bra som helst! Tack gode Gud för det! 🙂
Har gjort det även med mitt andra barn som är nyss fyllde 1 år..
Mina hjärnspöken som jag fick ju närmare förlossningen det kom det var rädslan av att dö och den blir starkare och starkare – att behöva lämna mina små pojkar, den rädslan kommer titt som tätt och är lika jobbig varje gång <3
Hoppas allt går bra Minna – håller tummen hårt för det! Hade ingen rädsla för förlossningen utan som du skriver att det ska gå bra sen ut ska den på ett sött eller ett annat 😉
Det är en fantastisk upplevelse och man känner sig så lycklig över att få vara med om det – obeskrivlig kärlek rakt igen <3
Kram, Veronica
Efter att ha kämpat m Ivf i ca 4 år och 2 missfall så blev vi på 5:e Ivfförsöket äntligen gravida.. Hade tyvärr väldigt svårt att njuta av graviditeten utan va ständigt orolig att nåt skulle hända. Maten blev min nojja å hade svårt att njuta av en enda måltid under hela graviditeten. Trodde jag skulle få listeria å allt va d va. Nu har vi världens goaste lilla 2.5 åriga tjej, men pga all oro och svårighet att bli gravid så vill jag inte gå igenom det igen. Lycka till, du har nåt otroligt häftigt framför dig!
Har inte mått så bra som då jag var gravid. Hade inga krämpor och inget sug på något speciellt att äta, men då ska tilläggas att jag tränade och åt extremt hälsosamt, inget godis mm det är ju ett litet liv som skall växa där inne och då ville jag ge pyret den bästa starten.
Men då pyret föddes blev jag helt utslagen av amningen, aldrig varit så yr någon gång och det satt i flera månader. Kändes som någon slaget en i huvudet med en klubba. Det står man ut med då man ser att pyret mår bra och är frisk. Känslan jag fick efter var också en extrem känsla av ansvar.
Lycka till Minna! Så glad för eran skull <3
Är så roligt att få läsa en härlig blogg med någon annan som är gravid!
Jag är gravid i vecka 18 och lever en mardrömsgraviditet tyvärr. Har en tarmsjukdom som blir värre iom graviditeten, är oerhört obekväm med min kropp och mig själv. Försöker hela tiden tänka positivt och på vad som kommer i slutändan men har i ärlighetens namn svårt att motivera mig. Är helt enkelt en av dem som fullständigt hatar att vara gravid :-).
All lycka till dig och hang in there!
Jag hade sett fram emot att vara gravid eftersom jag tycker att det är så vackert och jag var så lycklig.
De första 4,5 månaderna mådde jag riktigt illa och kunde knappt ta mig ur sängen. Jag längtade efter det där tjocka glansiga håret som många gravida får men såklart fick jag sämre kvalitet än tidigare:-D Två månader följde då jag började må riktigt bra och kunde ta tag i livet igen och njuta. Och då plötsligt en morgon så vaknar jag av att halva mitt ansikte är förlamat. Vi åker upp till sjukhuset där de gör massor av tester och som tur är är det inte stroke utan något som heter Bells Palsy. I normala fall får man kortison och blir för det mesta helt återställd efter 3 månader men som gravid avrådde de mig att medicinera. Förlamningen blev värre och värre under två veckors tid och jag hade en huvudvärk som inte går att beskriva. Dessutom kände jag mig väldigt ignorerad av sjukvården.
Idag är det mycket bättre (Harriet är ju ett år nu) men jag kommer aldrig att få tillbaka all rörelse och jag kan fortfarande få perioder av värk. Med andra ord: Jag hatade att vara gravid! Som tur är är det värt det. Det går verkligen inte att beskriva hur mycket jag älskar henne.
Jag är så glad för er skull Minna, ni har något underbart framför er!
Efter 5 års försök till att bli gravida kom äntligen min lilla älskade Smultronpuss och växte i min mage. Mådde helt galet bra under hela graviditeten och fullkomligt glittrade varenda dag. Jag vet! Lucky me!
Även under graviditet nummer 2 (som jag än idag inte förstår hur det gick till) Eller jo såklart jag VET, men haha! Sexlivet var dött och kärleken började tyvärr suddas ut. Men Prinsessan föddes en vacker augustidag och jag mådde bästast från dag 1.
Hade dock massor av sjuka drömmar i båda graviditeter, att magen var genomskinlig, helt porös eller att jag födde en liten karl med shorts och fluga! Haha! Listan kan göras lång.
En sak är säker iallfall och det är att man ska njuta. Varje minut.
Kram!!
Alla har sin story o det är kul att läsa andras. Jag hade en fantastisk graviditet i 7 1/2 mån, mådde inte illa en dag utan njöt o kände mig vacker. Men sedan kom svullnaden och huvudvärken och i slutet på v36 så blev jag akut dålig o blev inlagd. Havandeskapsförgiftning var min story och efter 3 dygns kamp fram o tillbaka på sjukhuset blev det bråttom när jag började få kramper som är väldigt farligt. Akut snitt och intensivvård av nyblivna mamman i två dygn efteråt var en mardröm men både prinsessan o jag överlevde så lyckan var och är för alltid enorm! Det började bra och var vidrigt några dagar men slutade lyckligt så även min story går att berätta. Alla går vi igenom olika faser och många tankar av alla slag snurrar runt, Du är fullt normal! Prata om allt du känner och njut av sista tiden, belöningen är snart här! Bamsekram
Hej Minna! Mitt lilla troll är snart 9 månader. Jag mådde illa nästan halva graviditeten, mest på morgnarna när jag skulle borsta tänderna haha. Tur att man glömmer så fort man börjar må bra. Hade cravings på potatis i alla dess former. Det kom nåt hjärnspöke till mig i andra månaden, jag blev jättenere och undrade hur vi skulle klara detta, men det gick över som tur var och jag var lugn resten av graviditeten och inför förlossningen. Jag tänkte hela tiden att det går som det går och jag kan inte göra så mycket än att bara hänga på och deal with it. Inget blir ju bättre av att man oroar sig! Och det gick bra, jag vill tro att det gick så pass bra just på grund av att jag var lugn. Just nu sitter jag hemma med min lilla skatt och mina nyopererade ögonlock:-) Din fina blogg har hjälpt och inspirerat mig mycket inför oprationen och jag väntar spänt inför resultatet. Mitt liv kommer förändras! Jag kommer fortsätta hänga här och kolla läget, gillar dig skarpt även om jag inte känner dig personligen:-) Önskar dig all lycka med bebisen. Kramkram
Hej vackra du,
Jag är nu gravid i vecka 37 (36+5) och har kräkts konstant sedan vecka 7. Efter vecka 30 tappade jag hoppet om att illamående och kräkningar skulle sluta. Intag av mat måste ske varannan timme för att hålla kräkningarna borta hyfsat..vilket tyvärr innebär småätande som lett till lite för många kilo. Men men, nu är det inte så lång tid kvar.
Vet precis vad du menar med hjärnspöken och ja skulle säga att det är helt förståeligt, speciellt då man mår/mått dåligt under lång tid av graviditeten. Jag går nu hos psykolog för att jobba med mina spöken och försöka förhindra att inga nya dyker på när lilla hjärtat är hos oss.
Vi får vår belöning tillslut iaf 🙂
Ta hand om dig!
Kram
Illamående fram till vecka 15-16, särskilt av stekos. Sedan följde en underbar maj där jag mådde toppen. Tyvärr fick jag foglossning efter det, så alla promenader blev det inget av.
Cravings var snarare ”anticravings”. Inget socker. Levde på grillad kyckling och sallad. Rena bantningskuren…. Mot slutet åt jag carbonara som en hel karl, skickade nästan tallriken!
Hade ett väldigt jämt humör, min karl var förvånad. Hrm-hrm, vad han nu menar.
Spöken var såklart att något skulle vara fel efter ett missfall (v9) två år innan. Vågade inte ta ut något i förskott. Vi hade handlat en del innan, men inte packat upp, det har efter systers två barn, blivit en tradition att alla andra ställer i ordning och bäddar familjevaggan mm. Gud vad jag bölade när vi kom hem och hemmet var förvandlat, det är inte mycket som behövs.
Kärlek!
Det andra spöket var såklart förlossningen, men eftersom jag förväntat mig en ”mardröm” så kändes det väldigt ”lätt” i jämförelse med det. Lycka till!
You can do it!
Jag har två stycken barn. Världens härligaste, men mina graviditerar var inte alls roliga. Jag mådde illa i princip hela graviditerarna igenom, redan började innan jag kissade på stickan. Första 20 veckorna var bara att ligga i sängen mest.
Cravings var juice, helst äppeljuice. Kunde inte leva utan det. Stekos, helst från hamburgare, var vedervärdigt (gillar fortfarande inte det). Annars gick det mesta med socker ner men inte något gräddigt. (Läst i efterhand att socker kan visst minska illamående lite grann) Jag försökte äta något lite hela tiden för då mådde jag som bäst, bara ett litet tag mellan måltiderna gjorde att illamåendet var övermäktigt.
I övrigt så ändrade sig vilka symtom man hade under resans gång. Jag har också haft mycket mardrömmar, helst med barn nr 2 i magen och då om att det skulle hända något med barn nr 1. Även tankar om svartsjuka kunde komma upp och alla möjliga känslor. Även det här med foglossning var helst i graviditet nr 2 inte trevligt och hemorojder (tyvärr). Men man kommer igenom det på något sätt ändå.
Dessutom är jag är glad att mina förlossningar var gick bara bra. Tack för att ryggmärgsbedövning finns.
Jag märkte av de första tecken på att jag var gravid för nästan precis ett år sedan. Det var kvalmigt då med, i början på juni, och under en långpromenad med min man kände jag hur brännässlorna stank nått så förfärligt. Min man kände inget och vi konstaterade att det måste ha med graviditeten att göra. Då vi försökt i ett och ett halvt år, fått missfall, och hade blödningar under graviditeten (det var så missfallet började) så var vi båda mentalt väldigt nedbrutna. Hade också foglossning från vecka 8 så det där var väl sista långpromenaden vi gick på. Mådde i övrigt bra, illamående i typ tre dagar, men kräktes inget. Allmän trötthet typ konstant men det är ju så det är 😉 Inga direkta cravings, blev dock väldigt varm av mig under graviditeten så åt mycket kylskåpskall frukt, gärna apelsiner eller melon. Nått jag absolut inte fick i mig var sparris, nått som jag annars älskar! Och här är jag nu, snart sommar och vår lilla plutt är nu fyra månader. Kärlek!
Oh grattis! Skoj! Det bästa i livet väntar! Och så klart man har lite oro inför det. Bäst att tänka så positivt det går, jag tänker själv att detta har folk gjort i tusentals år, det ska nog gå..
Väntar nr fyra och är i vecka 29.
Har alla gånger blivit inlagd i början och kräks konstant i 17-20 veckor och när det går över börjar figlossningen och går nu på kryckor. Det är värt det (intalar jag mig nu och kommer jag tycka sedan 🙂 Inte så rosenrött som det låter, men försöker tänka så..
Klart tufft att ha tre barn, djur, hus och jobba just nu.
Kämpa på du med!
GRATTIS vilken underbar mage! Vi fick hjälp att bli gravida med ivf. Första månaderna var jag väldigt illamående och extremt trött men jag vågade aldrig tro att det var sant. Sen när magen började växa och vi varit på ulj så vågade jag tro att vi faktiskt hade en liten bebis i magen. Och jag har lyckats glädja mig väldigt mycket. Vi har fått ett oerhört stöd från våra föräldrar, syskon och närmsta vänner. Deras glädje och tro på oss har varit helt fantastisk.
Jag har tagit det väldigt lugnt för jag fick prematura sammandragningar v 21 och var sjukskriven heltid 3 v, sedan jobbat halvtid.
Nu är det bara en månads längtan kvar!