arla morgon

mi casa

Jag vaknade före klockan idag, låg stilla kvar och tittade på ljuset som börjat fylla huset. Någon morgonpigg fågel, mannens andetag, annars tyst.
En hand på magen som svarade på Grusets morgongymnastik, och mitt leende som avslöjar att jag är lycklig, men knappt kan fatta att det är sant.
Att det finns någon därinne, som säger god morgon varje dag, tack för maten varje gång, och får mig att göra dubbelt så många besök
på damrummet dagligen. Tänk att det finns någon därinne.

Blå himmel, sol och måndag. Ny vecka och inte vilken vecka som helst, utan nu är det Midsommarveckan.

Årets första halvår har gått så snabbt, inte så konstigt med tanke på att mitt år startade med 4 månaders töcken i en surströmmingsburk.
Det känns som att jag bara gjort 2014 sen april, det var då jag ”vaknade” och kunde kliva ut från den tunga första tiden som gravid.
Sen dess har jag mått riktigt bra och gör det fortfarande, allt går såklart lite saktare, jag är inte lika vig längre och det blir fler micropauser per dag.
Väldigt nyttigt för mig, att jag på nu ”tvingas” att ta det lugnt, känna efter och inte bara ångar på och tänker att ”jag ska bara” hela tiden.
Nu låter det här väldigt bra, men jag fick lärde mig min läxa förra veckan, då var det nämligen full fart och det fick jag igen.
Så denna veckan ska jag ta det lugnt och stilla, och checka av veckan i min nya anpassade fart. Lite som att jag nu kör av från motorvägen,
växlar ner och istället ger mig ut och söndagsåker på den vackra, lite lugnare landsvägen.

Jag kan nästan inte tro på att vi faktiskt är nere på ensiffriga veckor kvar som gravida.
Tänk att snart sitter vi här, tillsammans med någon vi inte kan sluta titta på och undrar vart det fina lilla livet kom ifrån.

*