bekännelse

morgonpromenad till frukost i Portixolekorr-fejset gjorde tydligen comeback under ett av träningspassen i parken under semesterngick loss på ekologiska matmarknaden
 

Jag ska vara helt ärlig, jag kände ångesten bubbla i kroppen flera dagar före i tisdags.
Fy fan. Jag mår illa av den där känslan, känner alltför väl igen den.
Ångesten fyller mina ögon i tårar bakom mina solglasögon, min mage vänder sig och jag vill bara stänga ut allt runt mig.
Låsa dörren. Släcka lampor och stänga av telefonen. Kapa strömmen till huset. Försvinna.
Jag letar runt i kroppen efter något som gör ont, funderar på vad jag ska skylla på för att kunna avboka, vill i panik stoppa tiden.

Usch så hemsk den där känslan är. Och ändå känner jag den inför något jag VILL göra. JAG har själv bokat tiden. Förstå så knäppt!
Jag blir tokig på mig själv och min svaga och osäkra känsla jag har för… gymet. Det ÄR ju ändå Sveriges trevligaste gym. På riktigt.
Ändå målar jag upp någon obehaglig mur framför mig, och gör allt för att hitta orsaker att stoppa mig från att gå dit.

Jag har nog inget att ha på mig.. (eeeh JO, det har jag, jag har för fasen skitsnygga träningskläder så det kan jag inte skylla på, och ändå försöker jag… herregud!)
Vad är det med mig då? Varför ger det mig sån ångest när jag varit därifrån ett tag? Det är ju bara några veckor sen sist.

Nä, min självkänsla för gymet är verkligen i botten.
TACK gode värld för att det finns gym som Träningskompaniet då. Som lyckas ha, och behålla, den där helhärliga känslan rakt igenom.
För så fort man öppnar dörren så händer det nåt, allt känns bra.

Så var det i tisdags när jag väl tog mig (läs: tvingade mig själv) dit. Nästan iallafall. Just ja, jag hade bokat ett PT pass med Micke också.
Och han hade gett mig hemläxa (jag själv bad om att få den) som jag skulle lösa under semester och därefter.
Och den har jag gjort. Nästan 100% iallafall. Gulp.

Det var kanske där skon klämde förresten? Att jag trodde att han skulle korsförhöra mig om ifall jag skött mig?
Och eftersom jag är värdelös på att ljuga, så skulle jag sagt som det var, och känt mig helt misslyckad där framför honom.
För att jag inte skött mig exemplariskt. Inte för en sekund tänkte jag att det jag gjort var bättre, än om jag inte gjort något.
Är det något jag är duktig på så är det att straffa mig själv för att saker och ting inte blir perfekt.
Det är något jag kan utföra mycket väl. Tyvärr ofta och alldeles för mycket.
En stor svaghet hos mig som inte gör mig själv något gott alls.

Varför trodde jag att han skulle korsförhöra mig? Jag är inte där och tränar för hans skull, utan för min. Han är min bästa hjälp, mitt stöd och min kunskap.
Men han tränar inte mig för att han vill, utan för att JAG vill. Så om jag struntat helt i att träna är det ju bara dåligt för mig, ingen annan.

Men så kul det var att träffa honom igen. Han om någon, är verkligen trygg på gymet.
Och skivstången var härligt att känna på igen, för som jag kärat ner mig i den där skivstången.
VARFÖR i all värld hade jag nojjat sönder mig så i onödan? Och dessutom i flera dagar. Åh, vilken spilld tid på ingenting.

Vi tränade på och jag gick därifrån med lättare steg än jag haft de senaste veckorna. Mitt leende avslöjade mig otvivelaktigt.
Idag var jag tillbaka igen, och idag var det med samma lätta steg som jag gick dit. Redo för att träna, lyfta och känna den där underbara känslan igen.
Det är verkligen som två motpoler, mina känslor för gymet. Jag blir inte klok på dem.
Micke är däremot en väldigt klok, smart och otroligt duktig PT. Han säger lugnt till mig att jag inte är den enda som känner så här.
Att jag inte är den enda som får panik när livet kommer mellan och det inte blir exakt som jag tänkt mig.
Att jag inte är den enda som känner mig naken och vilsen i gymet, fast jag varit där så många gånger.

Han tittar aldrig bakåt, bara framåt. Nu kör vi från nu.
Idag är idag, och nu kör vi.

Behöver jag ens säga att jag ser framemot nästa pass?
Och att jag kanske till och med kommer att våga mig ner till gymet under helgen?
Svaret är ja på bägge dem. Men om jag aldrig mer kommer känna någon ångest?
Jo, det kommer jag säkerligen att göra. Men jag hoppas på något sätt att den ska bli lite mindre och lättare att hantera nu när den fått ord.
För kanske är det någon mer än jag därute som känner denna hemska känsla?
Tillsammans kan vi peppa varann, även om det är i det tysta. Jag behöver det iallafall.

Ses vi på gymet så kom och ge mig en high five. Det kommer göra mig starkare.
Om än med generat blossande röda kinder.

*