daily routines

Jag och Moses har våra rutiner, vi gör samma saker varje kväll och varje morgon, i samma ordning.
Det är skönt och rogivande. Han mår bra, jag mår bra.
I allt kaos som är runt oss, ser jag hur bra han mår och hur lugn han är, när rutiner följs och han känner igen sig.
Jag märker att rutinerna är viktigare än nånsin för honom och jag gör allt i min makt för att hålla dem.
Ingenting smärtar mig som rädslan av att Moses ska fara illa på nåt sätt på grund av allt det här som sker, att han ska ärras, såras eller känna sig otrygg.

Jag är inte helt trygg i det, eller jo det är jag, när han är med MIG. Moses och jag har alltid hängt ihop, vi firar semestrar ihop och firar jul ihop.
Gör vardag och fest ihop.
Det är så mycket vi gjort på tu man hand sen han föddes, bara jag och han. Vi har levt som ett tvåmanna team under hela hans liv, och vi kan varann.
Vi känner varann så väl.

Det är när han inte är med mig som är problemet.

Mycket för att jag vet att han inte är van vid att jag är borta, jag försöker tänka och ta till mig av ”egen tid” och göra saker för mig själv,
känna ro, men det vill sig liksom inte. Det är en helt annan sak att välja sin egentid, än att bli tvingad till den.
Tiden för det kommer kanske längre fram, men nu vill den sig inte.

*